Etik behöver få högre prioritet

Etik behöver få högre prioritet

 

Det är förstås inte så att alla struntar i vad som är etiskt, men jag tycker att jag ser eller hör talas om underligheter lite för ofta. Oavsett om vi är chefer, ledare, anställda eller konsulter kan vi alla påverka på olika sätt och vi kan sätta ner foten när vi märker att saker inte är vad de borde vara.

Givetvis är det svårare att säga ifrån om man själv befinner sig i någon form av beroendeställning, det har jag all respekt för. Det kan också vara så att situationen inte är alldeles glasklar; det kanske inte finns något tydligt rätt och fel.

Den här texten handlar om de andra tillfällena; när det har blivit fel eller har gått för långt.

Vi är alla bara människor och vi kan alla göra fel. Det är därför vi ibland kan behöva lägga energi på att göra rätt. Det sker inte alltid automatiskt.

Det är lite intressant att flera av mina exempel här nedanför har utspelat sig i organisationer som är eller har varit högljudda och kanske till och med lite självgoda inom de områden som brukar sammanfattas med ord som ‘värderingar’ (eng: ‘values’), ‘code of conduct’ eller liknande.

Själv har jag hamnat i några trista diskussioner genom åren för att jag inte velat bidra till eller vara en del av olika dumheter. Ibland kan det vara så att jag bara har försökt stå upp för vad som jag anser är etiskt, men ibland har det faktiskt handlat om rena avtalsbrott eller olagligheter som jag inte velat bidra till. När det etiska kommer i skymundan så är det ofta människor som drabbas.

Då kör vi.

 

 

Jag tänkte ta upp fem exempel:

(I de fall jag inte själv observerat situationen så är informationen från interna och trovärdiga källor. Allt utspelade sig för flera år sedan och jag arbetar inte i någon av de här organisationerna.)

 

1 – Att sälja mertjänster som inte finns

VD:n för en teknikdistributör ville sälja mertjänster i form av särskilda serviceavtal som skulle ge kunden snabbt utbyte på dagen av krånglande hårdvara – trots att VD:n mycket väl visste att organisationen rent logistiskt inte kunde hålla några sådana löften.
Servicechefen påpekade i ett möte att det inte ens fanns någon annan hårdvara att skicka ut. VD:n ville lova (och sälja) det ändå.

 

2 – Att sälja till kandidater

Ett konsultföretag sökte folk och blev kontakade av en nyfiken kandidat som ville veta lite mer.
Under en intervju med en chef hos dem sa den chefen att kandidaten hade bra erfarenhet och en bra profil, men behövde ha vissa särskilda kompetenser för att passa in bättre i deras ‘erbjudande’.
Chefen som intervjuade erbjöd sig att sälja en svindyr utbildning till kandidaten så att hen skulle få sådana kunskaper – så kunde de kanske prata vidare sedan om båda sidor tyckte att det fanns en bra match?

 

3 – Att inte tala sanning med kandidater

Ett stort företag skulle rekrytera en hög chef. En intressant kandidat skulle resa från andra sidan jorden med sin partner för att bekanta sig med Stockholm under en helg och för att ha en sista omgång intervjuer. Jag skulle delta i det som en av flera intervjuare.

Dagen innan det var dags för intervjuerna fick jag plötsligt veta att tjänsten redan var tillsatt med en intern kandidat. Jag frågade varför vi då skulle intervjua den externa kandidaten och fick svaret att det skulle bli för konstigt att avboka så sent, så kunde jag tänka mig att dölja sanningen för kandidaten för att sedan istället försöka locka hen att bli intresserad av andra roller istället?

 

4 – Att låta de anställda betala

Ett mellanstort internationellt företag med bas i Stockholm hade satt i system att utnyttja de anställdas egna bankkonton som buffert.

Alla anställda skulle betala alla resor, hotellnätter och andra utlägg med egna kort. Utläggsersättningar dröjde alltid väldigt länge, om de alls kom. Företaget ville inte ens erbjuda kreditkort med personligt betalningsansvar, trots att vissa anställda hade många resdagar per år.

Försäkringar och pensioner undveks i det längsta och betalades bara om folk tjatade. Många fick helt enkelt inga pensioner. Den som hade oturen att inte vara insatt i sådana saker själv kunde få höra från mellanchefer och från ledningen att pensioner inte var så viktiga.

Ledningen fick massor av chanser att rätta till alla missförhållanden och sa alltid i stort sett samma sak; “Det är på gång, det ska vi ordna”. Inget hände. Jag tog upp problemet med HR-chefen, som svarade “Finns det inte pengar så finns det inte”.

Leverantörerna fick i stort sett aldrig betalt i tid och det hände att de hotade med total och omedelbar nedstängning av verksamhetskritiska tjänster. De jobbiga telefonsamtalen med leverantörerna tog ledningen aldrig själva, det fick de anställda göra.

Samtidigt fortsatte den här organisationen att rekrytera till flera roller som kostade mycket pengar i lön och ersättningar – och ledningen hade förstås pensioner.

 

5 – Att jobba gratis

En god vän förde under ett par månader lågintensiva diskussioner om en eventuell anställning med en VD för ett konsultbolag. När det började närma sig detaljdiskussioner så sa VD:n att min vän ‘kunde få ansluta sig till dem’ och börja med att hjälpa VD:n att jaga in affärer, så kunde de kanske diskutera en anställning sedan när det fanns ett kundavtal?
Min vän frågade om VD:n menade att hen skulle arbeta utan lön. VD:n verkade då inse det orimliga i det och ändrade sig till att “du kan förstås få lön från början, men då måste vi ju få in affärer väldigt snabbt”.

 

divider

 

Jag skulle önska att etik får högre prioritet och att fler börjar
prata om etiskt agerande. Ibland kräver etiken lite ansträngning.

De personer och organisationer som agerar etiskt även när
det är lite dyrt eller besvärligt är värda vår respekt.

Lycka till!

/Björn

 

Updated: 2019-05-13 — 09:29