Nu har det hänt igen.

När årets vinter började ta slut pratade jag med en före detta kollega som funderar på att byta jobb. Vi kan kalla honom X. Han hade inte gjort så mycket åt saken ännu, utan mest funderat och pratat med sina vänner om det.

En dag fick han plötsligt en hel hög med förslag om jobb. Minst fem-sex olika rekryterare hörde av sig inom bara ett par dagar och alla ville prata med honom – om samma jobb!

I IT-branschen finns det många både seriösa och mindre seriösa rekryterare, där vissa arbetar som frikopplade jägare och sedan presenterar eventuella intresserade kandidater för arbetsgivarna. Så har det varit länge, men den här gången var det ändå annorlunda. Det var annorlunda för att så många olika rekryterare hörde av sig på så kort tid om samma jobb.

Efter att ha pratat med två av dem förstod X varför. Det var för att arbetsgivaren hade satt upp så specifika krav och önskemål att han plötsligt framstod som nästan unik. Han hade jobbat på de företag som arbetsgivaren ville att kandidaten skulle ha jobbat på och han hade haft de roller, titlar och ansvar som arbetgivaren krävde eller önskade.
Den rekryterare han talade med uttryckte det som att ”Du är perfekt för den här rollen!”.

Kollegan X är ingen nybörjare och han har säkert hört både mindre seriösa rekryterare och olika företag prata strunt flera gånger tidigare, men eftersom situationen var så speciell så blev han nyfiken.
Han valde att prata lite mer med den rekryterare som verkade ha bäst kontakt med arbetsgivaren och som också sa sig ha rekryterat rätt många personer dit. Tydligen jobbade arbetsgivaren i hög grad med externa rekryterare, både med och utan avtal.

Något var uppenbarligen trasigt i den
organisation som den här texten handlar om.

När samtalet kom in på detaljer började underligheterna.

Rekryteraren hade tidigare skickat en generell rollbeskrivning och berättade nu muntligen samma sak som stod i den texten. Sedan kom frågan: ”Är du intresserad?”. X sa till rekryteraren att han förstås blivit nyfiken, men gärna skulle vilja veta lite mer än vad som stod i rollbesrivningen för att veta om han var intresserad på riktigt. Rollbeskrivningen var rätt generellt skriven och handlade lika mycket om krav på vad vad kandidaten skulle ha gjort tidigare i sin karriär som vad hen faktiskt skulle göra i den aktuella rollen hos arbetsgivaren.

Rekryterarens svar blev att ”Det kan du fråga lite senare i processen om du går vidare.”

X blev förvånad. Går vidare? Det var ju han som blivit kontaktad och fått höra att han var perfekt för rollen. Varför skulle han då inte kunna få höra mer om den?

X sa också till rekryteraren att han gärna skulle vilja veta mera om hur organisationen såg ut och vem som i så fall skulle bli hans chef – och att han förstås gärna vill prata med den chefen som en del av processen.

Samma sak igen: ”Det kan du be om om du går vidare.”. 

X blev ännu mer förvånad, men nyfikenheten fanns än så länge kvar.

Det är både vanligt och helt acceptabelt att kandidater i första steget får prata med någon annan på företaget än den rekryterande chefen. Personen som träffar kandidaten i första steget brukar ändå kunna berätta om organisationen och de planer som finns, om rollens innehåll och mycket mera – i alla fall hos seriösa arbetsgivare.

Hos den arbetsgivare som det här handlade om verkade det vara något annat på gång, så X frågade vad nästa steg i processen skulle vara.

”Du ska testas på intelligens och logik.”

X blev nu mer än förvånad. Testas?  Han undrade om han kanske missförstått något så han frågade:
”Ska jag testas innan jag ens fått veta mer om rollen?”.
”Ja, de har sina processer.”.

X försökte förklara att han tyckte det var märkligt att testa folk innan de ens fått veta så mycket att de kan avgöra om de är intresserade. Han sa också något i stil med att det ju var hans tidigare roller och prestationer som gjorde att han blev kontaktad och borde inte det räcka för att åtminstone få prata med någon?

”Jo, du skulle verkligen passa för den här rollen, men de vill ändå ha det så.”

X började nu tycka att det verkade underligt, men han ville inte verka omöjlig. Han sa till rekryteraren att han absolut kunde tänka sig att göra tester, bara de kommer lite senare i processen. Han ville bara få veta lite mera först. Rekryteraren erbjöd sig att kolla upp det. Efter fyra dagar återkom rekryteraren och sa att arbetsgivaren inte var flexibel på den punkten.

”De är så underbemannade, så de tycker att det är slöseri
med tid att prata med kandidater som inte har testats.”

Jag har sett det här alldeles för många gånger nu. Arbetsgivare beter sig respektlöst och sköter kontakten med kandidaterna på ett uselt sätt. Det sker hos både välkända och okända företag och verkar inte ha någonting att göra med företagets affärsmässiga mognad eller dess organisation. Inte heller verkar det spela någon roll om det finns en etablerad HR- eller TA-organisation hos arbetsgivaren.

Testpesten har gått för långt.

Vi som arbetar i IT-branschen har ofta hyfsat lätt att få jobb, men det är inte så för alla. Vi kan ofta välja att gå till andra arbetsgivare som beter sig mera respektfullt, men alla har inte den lyxen. Den här testsjukan finns även inom andra områden, till exempel inom olika administrations- och serviceyrken.
Det har gått så långt att vissa arbetsgivare slentrianmässigt kräver att kandidater ägnar ett par timmar åt tester för att ens kunna ansöka om ett visst jobb. Det handlar då alltså om jobb som kandidaterna vet så lite om att de inte kan avgöra om de ens är intresserade.

Många arbetsgivare gnäller om hur
svårt det är att rekrytera i Stockholm.

Det är inte så svårt som många påstår.
Börja med att behandla kandidaterna seriöst, respektfullt och trevligt.
Då går det genast bättre.

När X berättade allt det här för mig så berättade han också att samma arbetsgivare hade hört av sig och varit intresserad några år tidigare. Den gången hade processens första steg inte varit ett test, utan en kort intern intervju som slutade i kommentaren ”Jättebra, du skulle verkligen passa i den här rollen. Jag ska se till att någon ur ledningsgruppen ringer dig så fort det går.”.
Sedan hade de tydligen inte hört av sig över huvud taget med någon form av besked.

Jag skulle vilja påstå att X är en person som alltid vill tro gott om andra. Han brukar ge folk mer än en chans. Nu gissar jag att han ändå till slut fått nog av den här arbetsgivaren – som är mycket välkänd och mycket stor. Just den här arbetsgivaren har redan ett ganska trist rykte i branschen och det lär inte bli bättre av det här.

Låt oss hjälpas åt att få stopp på de här dumheterna.

Lycka till,

/Björn